Blogg, marina läroverket

Position: Martinique

Väder: blå himmel med få moln.

Stämning ombord: glad men trött efter en hård dag.

Det var en gång en morgon som började en timme tidigare än vanligt. Det var en klass som skulle bege sig ut på upptäcksfärd och undersöka en klippstrand. De tog en buss till andra sidan ön och började där vandra. När de gått i en halvtimme kom de fram och fick dem se en syn de aldrig tidigare skådat! Det var en vik skyddad av klippor som träckte sig mot skyarna. Solen stekte och klassen hoppade i vattnet med cyklop och simfötter i högsta hugg. Dem såg sjöborrar, koraller, lavar, snäckor och alla möjliga sorters fiskar. Efter lite utforskande började klassen bli lite hungrig så de tog fram den utsökta matsäcken bestående av pastasallad som de fått av den lilla söta kocken. När de blivit mätta i magen var det dags att artbestämma de små varelserna de hittat. När klockan slog två ropade fröken på klassen att det var dags att bege sig tillbaka till bussen. Vandringen tillbaka tärde hårt på de små liven, det var ett träningspass att frukta. Dock klarade sig alla välbehållna till den svala bussen och klassen begav sig på ytterligare ett äventyr.

Äventyret tog plats i staden st Piere. Där fick dem sig en historisk vandring genom ruinerna av de förr så vackra husen. Där hade nämligen en vulkan fått utbrott år 1902, och den ende som hade klarat sig var fången som satt i den djupaste fängelsehålan. Därefter behövde klassen få lite glädje i sig och de begav sig till den så kallade kärlekstrappan. Det hade innan vulkanens utbrott varit trappan upp till ett fint universitet, men nu var bara trappan kvar. Det sades att om man gick hand i hand med sin käraste upp och ner för trappan skulle deras kärlek vara livet ut. De har alla idag skaffat sig en vän för livet.

Hungriga efter många timmars äventyr släpade de sig tillbaka till bussen igen för att återvända till båten. Väl framme stod hamburgarbuffen redo. Nu är de på väg igen mot nya äventyr och båten börjar nu styra mot Bequia.

Snip snap snut så var dagens saga slut!

//Malin och Linnea

 Position: I Las Palmas på Gran Canaria

Väder: Molnigt med lite sol

Stämning ombord: Marinbiologisk med inslag av jul.(det kan alltså inte bli bättre!)

Glad Lucia där hemma!

 De flesta i klassen fick, efter en väldigt olugn natt, vakna upp till skönsång och lussebullar då ett luciatåg lussade runt på båten. Många njöt av att slippa höra sin väckarklocka medan andra, som till exempel Mimmi som inte förstod att det var ett luciatåg mumlade: "-Men kan ni sluta sjunga då." Enda undantaget till det här härliga uppvaknandet var Calle som, om det nu är möjligt, fick något ännu bättre nämligen; födelsedagssång och tårta på sängen.

När vi satt och åt frukost var det många som klagade över att de vaknat med halva sin packning i sängen. Vissa hade tur och fick bara en miniräknare över sig medan andra hytter hade kallt kaffe överallt. Biblioteket och byssan har levt sitt eget liv, och det var inte många som sov hela natten igenom då det slamrade och bullrade konstant.

Gungandet avtog dock efter frukost då vi närmade oss Gran Canaria. Runt halv tio så anlände vi till hamnen här i Las Palmas, samma hamn men en annan kaj som vi startade vår resa ifrån. Insikten om att resan lider mot sitt slut har nått fler och fler av oss. Samtidigt som det ska bli skönt att komma hem till familjen så är det självklart tråkigt att lämna Älva. Och ju närmare vi kommer hemresan desto närmare kommer vi till inlämningen av vårt marinbiologiarbete, något som har märkts idag. I stort sett har hela klassen suttit och vridit och vänt på formuleringar och uttryck för att bli klara i tid. Och precis som vanligt känner många att de skulle börjat tidigare med arbetet.

Byssan har även idag ockuperats av julhyllare som stått och bakat supergoda pepparkakor och slagit in kolan som de gjorde igår. Bland kavlar, plåtar och hemmagjorda pepperkaksformar har ändå byssanlaget lyckats servera lunch och middag. Till lunch var det spaghetti och köttfärssås och till middag blev det rester. Efteråt var det julfika och det bjöds på lussebullar, pepperkakor, kola, varm choklad och C-As panna cotta. Riktigt smarrigt!

Klockan åtta samlades klassen i fören då det var dags för Shanty! Det låter bättre och bättre för varje gång. Några har gått och lagt sig tidigt, andra ihärdiga sitter och pluggar men de flesta tittar på skräckfilmen "The Unborn", dock har man mest hört skratt och inte så många skrik. 

Pussar och kramar från lill-Sven!

Position: Teneriffa, utanför Santa Cruz

Väder: Blå himmel och strålande sol

Stämning ombord: En aning stressad

Idag är det alltså min tur att försöka berätta lite om vad som hänt ombord under dagen. Dagen började med frukost tillagad av Johan, Natalie och undertecknad själv. Därefter var det dags att kasta loss, lämna Gomera och sätta kurs mot Teneriffa.

Väl ute på havet plockade många, däribland jag själv när jag var klar i byssan, fram böckerna för några timmar av stress plugg inför det kommande matteprovet imorgon. Det kändes att matten inte varit i fokus hos allt för många dom senaste två veckorna och det såg ut som om dagen i stort sett skulle bestå av plugg med mattebok, miniräknare, formelsamling och lösnings häfte framför sig men, så som ganska ofta här ute, gick inte allt helt enligt schemat och innan vi visste ordet av hade Lasse fått syn på en grupp grindvalar föröver. Så trots matte stressen fortsatte dagen i marinbiologin tecken och vi såg flera grupper av grindvalar, delfiner och några fick chansen att se en stor Manta som passerade precis bredvid båten. Vid lunch tillagd av Ida, Hanna och undertecknad hade vi redan sett två grupper. Dock verkar det som många fick en del gjort i matten och mycket av pluggandet skedde på däck i den strålande solen.

Själv stod jag mycket i byssan med mitt vaktlag Gäddhänget, vid midnatt i natt är det nämligen byte av vaktpass och därför var vi tvungna att städa byssan extra noga men efter ett par timmar var det skinande rent. I skrivande stund ser jag ljusen från hamnen i Santa Cruz och hör springet när vaktlaget tillsammans med besättningen gör skeppet redo för att lägga till. Men för mig är det dags att sova, provtiden är satt mellan nio och tolv imorgon det är nog klokt att göra som alla andra och gå och lägga mig.                                                                                                         

Dagens citat: Väl framme vid Teneriffa visade det sig att vi det inte var möjligt att få en kajplats vid staden Los Christianos som det var tänkt, istället var vi tvungna att segla till Teneriffas mycket större huvudstad och lägga till i deras hamn istället.

Alla blir glada: ”Jaaa, Teneriffas huvudstad!”

När Katharine får höra detta blir hon jätteglad och utbrister: ”Jaaa, Madrid!” Teneriffas huvudstad heter i själva verket Santa Cruz, Madrid ligger ju på Spaniens östkust, rätt så många sjömil åt fel håll.

//Mårten

Trevlig första advent allesammans! Idag är det jag, Alicia, som fått äran att berätta om denna händelserika dag!  

Dagen började på bästa tänkbara sätt, Linda hade nämligen varit uppe på natten och bakat lussebullar till oss alla, något som verkligen uppskattades ombord och förgyllde vår dag! Mätta och belåtna begav sig alla soldyrkare upp på däck, där vi varje dag ligger uppradade som strandade sälar. Medan vi låg i solen och stekte roade sig Foppa och Viktor istället med att städa upp bland soporna som hade läckt ut.    Stämningen ombord ligger fortfarande på topp, men man börjar märka av att folk börjar bli lite stressade över matten som snart kommer att hänga över oss som ett mörkt moln. Men trots att Matte-Anders snart kommer till oss kör de flesta fortfarande på strategin "Varför göra något idag när man kan göra det imorgon?".    Dagens upplevelse inträffade vid 20-tiden då jag stod och styrde. Plötsligt högg det tag i Robbans kastspö! Markus kastade sig ut och högg tag i det och Niko kom utspringande och var så exalterad att han knappt kunde få ur sig ett ord. Det verkade dessutom vara en riktig bjässing och under de femton minuter det tog att få upp den hann hela klassen ställa sig runt relingen och heja på! Jubel hördes när Robban drog upp "torsken", som visade sig vara en haj!!! Kändes som det var perfekt tajming för hajfiske efter att vi sett filmen Sharkwater för bara några dagar sedan..   Förutom hajen har vi sett några sköldpaddor, men inga delfiner eller valar. Lasse förnyar dock varje dag sitt löfte vid frukosten om att vi ska få se dem under dagen, och för varje dag tittar vi ut mer och mer desperat över havet, dock utan resultat, än så länge..      Idag tilldelas Eva priset för dagens citat. Hon var nämligen väldigt hungrig när hon stod i matkön. Hon tyckte att eleverna framför henne var lite för långsamma med att ta mat, så då hotade hon med: "Om ni inte tar mat snart så äter jag upp er!" Härdan efter tror jag att alla kommer vara riktigt snabba med att ösa upp mat på tallriken när Eva står bakom dem.      

Ha en fortsatt trevlig kväll, nu ska vi titta på family guy och sedan sova, det är ansträngande att vara ute på havet! //Alicia

Position: 29 C 13 014 nord 13 31 79 väst

Väder: Klart

Stämning ombord: Mycket god

Dagen började klockan sju då hela klassen samlades nere vid fyrbäddshytterna för att överraska Mårten med vacker sång och present. Mårten fick dock nöja sig med en ko-prydd kopp fylld med Ahlgrens bilar på sin 18-årsdag.

Halv åtta serverades frukost och ytterligare en vacker sång för Mårten vilket följdes av den dagliga städningen. Klockan nio avgick den första ribben in till Isla Graciosa. Vårt uppdrag  där var att i vaktlagen undersöka mjukbotten och till exempel se vilka djur och växter vi kunde hitta. Till vår hjälp hade vi bland annat mycket vackra vadarbyxor, snorkel och cyklop. Efter flera timmars letande kom vi dock fram till att det inte fanns särskilt mycket alls. Vattnet var varmt och solen strålade så alla var glada ändå. Kvart över tolv bar det tillbaka till vår kära båt där lunch i form av bakad potatis väntade. Vi tackar Linda och Sofia för den. Engelskan blev inställd idag, kanske Eva var för utmattad efter att ha tillbringat hela morgonen på en solig strand. Efter lunch hade vi alltså tid att göra vad vi ville. De lata lade sig i solen för att bättra på brännan medan de duktiga tog tag i marinbiologin. Vi kämpade hårt för att artbestämma de få mikroskopiska maskar och annat som vi faktiskt lyckats hitta men det var inte det lättaste. Och tyvärr inträffade två dödsfall när två stackars maskar blåste bort i vinden. En annan sorg som drabbade oss var att alla de stackarna som kämpat för att hitta vackra snäckor att ta med som souvenirer var tvungna att slänga dem överbord igen. Vår  käre Lasse hade i ett svagt ögonblick nämligen råkat glömma att vi befann oss i ett reservat och därför verkligen inte borde ha tagit med oss några som helst fynd därifrån. Allt är dock, förhoppningsvis, återlämnat igen.

Klockan halv sex var det dags för middag – Potatis och kött med bearnaisesås. Potatisen tog tyvärr slut vilket skapade lite missnöje. Men den goda stämningen förstördes inte för det och lite senare fortsatte firandet av Mårten. En kladdkaka hade blivit bakad till Mårtens ära och jag kan avslöja att den innehöll minst två liter socker och ca 20 ägg. Mårten fick ögonen förbunda och leddes sedan in till matsalen där klassen, kladdkaka, ballonger och ljus väntade. Och självklart ännu en födelsedags sång med all fyra verser.

Sedan blev det dags för ännu mer sång för de som ville, men denna gång ledd av August. Återigen stod vi i fören och sjöng shanty vilket fick oss på ännu bättre humör.

I skrivande stund ser det flest av oss på filmen Sharkwater. Lasse fick nämligen äran att välja film ikväll. Sharkwater är en dokumentär om hajar och vad vi människor gör mot hajar. Hajar fiskas upp, får sina fenor avskurna för att sedan bli islängda i vattnet igen där det kvävs, blöder eller svälter ihjäl. Detta bara för att vi ska få äta hajfenssoppa. Hajar har funnits på jorden sedan långt före oss, långt innan dinosaurierna. Under filmens gång hann 15000 hajar dödas. 200 till 250 tusen hajar dödas varje dag. Utan hajarna skulle hela marina ekosystem förstöras. Tänk på det nästa gång ni planerar att avnjuta en hajfenssoppa! Filmen kan också varmt rekommenderas, särskilt för de som tror att hajar är onda mördarmaskiner.

Idag har vi varit så tråkiga att dagen citat får tas från filmen. Det är roligt hur som helst.

Fler människor dödas av läskautomater än av hajar.

Hur läskautomater dödar folk är dock fortfarande ett mysterium.

//Julia

Position: Hamnen i Arrecife, Muelle Los Mármoles, på Lanzarote

Väder: Mörkt och lite blåsigt, men det har varit sol och enligt guiden lungt (enligt oss var det blåsigt) Stämning ombord: Lite trött med filmkväll, men några bakar kladdkaka, smarrigt värre!   Idag är det söndag, vilket betyder INGA LEKTIONER!!!!! Istället har vi varit ute på en nio timmar lång sightsingtur och kört runt hela ön i en vinglig buss. Vår guide hette Antonio och han hade bott i Stockholm i 12 år, så vi blev guidade på svenska till all vår lycka. Vårt första stopp trodde vi skulle vara på en marknad, men vår busschauför hade tydligen andra planer då han bara körda rakt förbi utan att blinka. Stoppet blev istället i en nationalpark, Jameos del Agua som låg under jord, eftersom lavan som flutit där, rasat samman och bildat en lång tunnel. Där fick vi se ett av de vackraste ställena jag sett i hela mitt liv med superhäftiga underjords-sjöar där det bodde små vita kräftor. Dessa kräftor bor i vanliga fall på 4000 meters djup i Japan, så det är inte riktigt någon som förstår vad dessa små käftor har att göra på Lanzarote på ca fem meter djup... Detta ställe hade även väldigt vackra blommor och en konsertlokal under jorden. Enligt min personliga åsikt skulle det bli ett perfekt partyställe då det redan fanns en jättefin pool som glittrade av pengar och barer utsatta.  Jag skulle gärna köpt hela stället och jag vet att flera av mina kära kamrater delar den tanken med mig!   Nästa stopp blev på ett ställe där det bildats gaser under jorden, så 20 cm ner är det 80 grader varmt och lite längre ner var det 400 grader! Där bildades det en geiser om man häller lite vatten i ett hål. Alla blev lite skrämda av den stora explosionen.   Nu bar färden av till ett område där det var förbjudet att gå, så vi var tvungna att åka buss genom hela området. Vi såg vulkaner av alla storlekar och former. En kvinna på ett band pratade om vad som hänt då desa vulkaner bildats och hur stora och olika utbrotten var. Bakgrundsmusiken var dock något av det mest mysko jag någonsin hört. Det var i alla fall ett otroligt fint landskap, men väldigt karjt och ett kolsvart lavalandskap så långt ögat nådde.   Vid klockan två var det äntligen dags för den efterlängtade lunchen! När vi väl kommer in möts vi av tusen pensionärer och extremt smaklös mat (bland annat hel friterad fisk, det låter väl gott ;) ) efter den fattiga lunchen fortsatte vi på nya äventyr till vackra ställen vid havet där vi fotade så kamerorna rykte. Efter denna långa utflykt trodde jag att det skulle bli lite lugn och ro, men det första som händer är att jag nästan blir slängd över bord av vår förste styrman Marcus och mina så kallade vänner gjorde inget för att hindra det! Andra saker som hände var att vi hade dancebattle på kajen och Kristina och Lisa lyckats få skjuts med en polisbil genom att muta dem med knäckebröd.   Innan jag tackar för mig och en alldeles för lång logg måste jag ju skriva dagens citat. Dagens citat: Vi är på vårt andra stopp och står vid en "grill" över ett hål där det kommer varm luft ifrån. Antonio kläcker då ur sig: Stoppa in handen i mitten... fast det är omöjligt! Puss och kram skumbanan till alla er där hemma i kalla Sverige! //Jorun   P.S Jag har hittat en kompis (Frasse i besättningen) som är lika kittlig som mig, så nu är inte jag den enda som blir utsatt för kittlingsattacker :P  D.S

Position: X antal sjömil utanför Madeiras kust i kurs mot Kanarieholmarna, slutet på den ”Underbara resan”

Framfart: Ungefär 6 knop med fullt klädd rigg.

Stämning ombord: Småtrött men som vanligt glad.

Idag är det Min, Sara, tur att berätta en del av historien. Historien om resan som vi sakta seglar igenom. Del 26 började tidigare än de andra dagarna. Klockan 04.30 befann sig det tappra och ädla vaktlaget Röda Spökfaran uppe på däck tillsammans med besättningen för att en halvtimma senare lägga ut och lämna den frodiga ön Madeira. Vattnet låg stilla och vinden visade än så länge lugna sida, vi förutspådde en lugn utläggning från kaj. Friden bryts och plötsligt händer det, dagens tabbe, dagens haveri som sedan skulle sluta i dagens tragedi som jag själv skulle stå ansvarig för tillsammans med något vidrigt.

Tillsammans men Mackan (besättning) stod jag på fördäck för att dra in trossarna. Allt gick till en början lugnt och sansat fram till att ett underligt ljud uppenbarade sig i samband med att vi sakta gled från kaj i den dunkla morgonen. Det var ett högt skrapande gällt ljud likt bruset i en rostig radio. Fortfarande dåsigt nyvakna förstod ingen vad det var som hände. När vi tillslut uppfattade att jag stod på en stor fet fågel. Fågeln skrek Sara skrek, fågeln flaxade vilt Sara flaxande ännu vildare. Mitt hjärta hoppade ut och slog hårda slag utanför kroppen. Tänk er en albatross fast mindre och en fiskmås fast större. Det var storleken på den fruktansvärda fågeln som hade slagit sig till ro på fördäck. Incidenten slutade tragiskt nog med att det nu söndertrampade skadade monstret flöt runt i vattnet på däck och slungades fram och tillbaka. Vi hade inget val, han var tvungen att sjösättas...

Dagen fortsatte sedan i överraskningarnas tema. På morgonmötet meddelades det att vi skulle hissa segel!!!WOHOO! Så nu fyller vinden hela segelskruden och Älva skär genom de höga vågorna. Det går rekordsnabbt, hela sju knop kommer vi upp i. Om det beror på vindstyrkan eller de skickliga rorsmännen uppe i styrhytten som sliter gungandet kan diskuteras.

Det har alltså rullat på ordentligt enda sedan tidig morgon och passande till det fridfulla skulle vi förväntansfulla elever få erfara vår första filosofilektion. Den utmynnade i en diskussion om ”vad är kunskap” och ”vad är sanning”. Passande ämnen då många av oss ägnat många timmar av de tidigare fyra veckor på havet till att filosofera över sanningar och meningen med livet och hur fantastiskt bra vi har det. Vi är lyckligt lottade. Att befinna sig på ett guppande hav under strålande sol mitt under höstterminen kan ju bara betyda detta.

Just nu sitter jag i salongen och skriver. En del av oss (de allra flesta) tar sig den dagliga tuppluren ,några sitter ute på däck och njuter av saltstänket och från byssan osar doften av lammkotletter och pommes blandat med frisk doft av äppelpaj tillsammans med ljudet från låten som blivit LK07s paradlåt, ”  I want it that way” framförd av det forna pojkbandet Backstreet Boys.

Idag är det lördag vilket betyder FIESTA. Det lär blir hett på dansgolvet ikväll så att säga. Till följd av kommer några av oss frossa i det svarta guldet som Björn L hade burit med sig, två kilo SALTLAKRITS. Ära till Björn, vi har längtat. Av någon underlig anledning finns saltlakrits bara i våra hemtrakter, kärleken är stor till den speciella smakupplevelsen och det ska bli ett kärt återseende.

Tanken på att vår resa snart är slut och att vi inte kommer som leva som familj i ett flytande kollektiv längre börjar sakta sprida sig bland oss, läggdags har i och med denna insikt skjutits upp en timma eller två för att vi ska kunna klämma ut så mycket tid tillsammans som möjligt. Sömnbrist har nu blivit ett världsligt problem.

Slutsatsen är att stämningen är på topp och jag hade gärna stannat längre inget ont mot er där hemma men det här är livet. Viktor S. tänker mönstra på som fender och vi är allt ett par stycken funderar på att göra det samma. Dels för att fler fendrar behövs men framförallt för att få stanna en stund.

Maten väntar så jag taggar. Ha det bra ses snart! Pussar och kramar fån oss alla till er alla.

Väder: Lite vind och ganska mörkt

ETA: Måndag morgon

Framfart: Fullt seglande(!) till farten 4,8 knop

Stämning ombord: En nu lugn stämning i salongen efter en hetsig omgång ”land,stad” och lite små skrattattacker utifrån mässen.

 Ytterligare en dag till havs här ombord, men den började inte som alla andra. Imorse väcktes vi, i Östermalm i alla fall, av ett siamesiskt spöke (det var Alex och Anna W under ett lakan som agerade detta spöke). Denna väckning på grund av att det skulle bli en kuslig stämning denna Allhelgonadag, eller som vi på båten säger Halloween.

 När vi alla pallrat oss upp till en som vanligt delikat frukost med både vattenmelon och gröt kom den glädjande nyheten. Vi har så mycket vatten att det är okej att duscha nu! Hurra löd det och efter att morgonens städning hade ägt rum kände man doften av fräscha elever ut från hytterna.

 Lektionerna flöt på som vanligt och vi diskuterade en bageriverksamhet med Anna och med Hanna fick det experimenteras med varmt vatten, frusen petflaska. Meningen var ena gången att korken skulle lyftas av trycket, men vi i mitt vaktlag misslyckades med det. Det vi skulle lära oss på det hela var att förstå sambandet mellan temperatur, tryck och volym.

 Dagens händelse måste helt klart vara då vi precis innan middagen hörde rop ned i båten, dags att hissa segel. Jag som sov blev lite chockad och missade ta på mig en tjockare tröja och fick frysa ett tag, men ack så häftigt det blev när vi för första gången under våra seglingar hissade alla Älvas segel. Det tog sin lilla tid då det var länge sedan seglen hissades av oss, men nu för tillfället gungar Älva lugnt och stilla på dyningarna.

 Annars så har dagen varit som vanligt ombord. Det har solats, haft lektioner (som nämnt ovan), vissa har sovit och för tillfället är det inte många som syns till men jag misstänker starkt att det snart kommer att dyka upp fler då det från byssan doftar hallon och jordgubbspaj, mums säger jag. Efter att den nämnda pajen som väntas vara serverad inom några minuter står det på ”schemat” som vi skrev upp under dagen så väntas det både halloweendisco/lördagsdisco och efter det även en läskig film som Jacob ska väljas, det ryktas att den ska innehålla zombies så vi får se om ett litet tag om det stämmer.

Jag däremot kommer nog inte titta särskilt noga då det nalkas vakt i natt för min del.

Med dessa ord avslutar jag denna logg och skickar en extra tanke till nära och kära därhemma, men speciellt min till min älskling.

Ha det bra och sakna oss inte för mycket, vi är hemma om två veckor!

//Catrin

Väder: Mörkt, mörkare, mörkast men vi har haft strålande sol och 25-30 grader hela dagen.

Stämningen ombord: Tyst och lugn. Bara jag och stackars besättning-Sandra vaken (hon väntar på att få skicka iväg min logg) + två tappra nattvakter. Resten ligger däckade i hytterna efter en fullspäckad dag.

WOW! Hur ska jag rättvist sammanfatta dagen för er där hemma? Låt mig säga så här: Vi är alla många hundralappar fattigare, men desto fler upplevelser och intryck rikare. Tänk er lukt, eller snarare doft, som i det sötsliskiga marockanska myntateet, kamelskinnsväskorna och den färska egenplockad oreganon. Tänk er smak som i det nybakat majsbröd för tre diram, de maffiga friterade bakverken och kyckling tagine med saffran. Tänk er ljudet av hetsiga säljsugna marockaner "Very very cheap, special price for you my friend!", böneutrop från moskén och rytmisk, men något märklig, marockansk musik från butiken på hörnet. Tänk er synen av hela Cheuchaoun från ett 500 meter högt berg, kryddor i regnbågens alla färger och aloe vera växter och kaktusar längst stigen du vandrar på. Sist, men absolut nte minst, tänk er strävheten i pälsen på en nyfiken vildget du klappar, känslan av att vara helt olik alla andra på gatan och spänningen att möta en kultur som du aldrig mött förut. Detta, och mycket mer, är vad LK07 varit med om idag.

Dagen började med att en förhyrd buss kom och hämtade oss på kajen. Med oss i våra väskor hade vi packat potatissallad till matsäck som Pontus och byssan fixat, regnjackor, tjocktröjor, en liten flaska med vatten, kamera och givetvis pengar. Vi hade blivit tillsagda att vara "anständigt" klädda och dessutom ha med oss lite extra tjocka kläder eftersom det vanligtvis är kallt och regnigt i den lilla handelstaden Cheuchaoun (45 000 invånare) som vi skulle besöka. Väl framme efter två timmars bussfärd insåg LK07 att denna dag måste vara någonting alldeles extra, ty solen gassade på oss och vi blev svettiga redan innan vi stigit av bussen.

Efter en stunds letande hittade vi vår guide, en 71-årig småväxt och synnerligen spänstig man som bokstavligt talat rusade runt med oss bland trånga gränder och smala gator, upp för ett brant berg där vi fick en häpnadsväckande utsikt över den tjusiga staden. Här stannade vi en stund för att få i oss en bit mat i skuggan av några olivträd. Jag, Nathalie och Alexandra promenerade ytterligare en bit upp för att få ännu mera vy över staden och knappt hade vi hunnit sätta oss, än mindre tagit första tuggan då en skock vildgetter hoppade fram bakom buskarna. Vi var uppenbarligen inte de enda som var hungriga och sugna på lunch! Men ni behöver inte vara oroliga, en snäll arabisk fårherde blev vår räddare i nöden då getterna blev alltför närgångna. På väg nedför berget plockade guiden färska kryddor åt oss och vi fick även kika en snabbis på ett litet ruckel där hela tre marockanska familjer bodde. Jag bad en snabb liten tackbön till Gud, Allah eller vad han nu månntro heta däruppe, för att jag just blivit född i min underbara familj hemma i Sverige.

Tre timmar senare (snacka om valuta för betalda en timma) visste vi i princip allt som man kan tänkas behöva veta om Marocko och var redo att ge oss ut på egen hand i hettan. Med hettan syftar jag inte bara på den ordagranna solhettan utan också den hetsiga prut-shoppingen, där vi inom klassen tävlade om vem som lyckades bäst med att sänka ”the very cheap price, only for you”. Och sanna mina ord, här brändes det pengar. Bara jag själv köpte en väska, två skålar med vackra mönster, ett läderarmband, två silverarmband, en rosendoftande kräm och en liten handgjord ask i metall, inte illa va? Dagen fortsatte i shoppingens anda och vi vandrande runt bland stånd, marknader och butiker. En av de häftigaste sakerna enligt mig var utan tvekan alla kryddor som låg i stora säckar utanför butikerna, vilka färger och vilka dofter!  För övrigt skulle man kunna tro att marockaner är ett ytterst påfluget folk med inget annat än pengar i tankarna så var inte fallet, i alla fall inte i denna stad. Här kunde vi utbyta ett och ett annat ord med säljarna utan att behöva köpa någonting och de flesta kunde faktisk prata skaplig engelska.

Vid sextiden träffades hela klassen vid det stora torget i mitten av staden för att leta efter ett trevligt matställe. Efter en del om och men valde vi ett mysigt ställe alldeles intill moskén och vi beställde in tre-rätters middag. Själv insåg jag att jag dragit nitlotten då jag fick in en kycklingklubba med sötad (!) couscous och ”hummus” (hela kikärter med socker och någon konstig röra på) till varmrätt. Till efterrätt hade jag valt ”fruit in season” och detta resulterade i en tallrik med en hel banan, ett äpple och en melonbit – mycket exotiskt. Den marockanska salladsförrätten var i alla fall en hit och priset överkomligt, 45 diram (motsvarar 45 svenska kronor) för hela kalaset.

Mätta och nöjda begav vi oss sedan tillbaka mot bussen. Det var nog många, inte minst jag själv, som tyckte det var ganska skönt att sjunka ner i bussens trygga säten och slippa stirrande blickar för en stund, men visst har det varit en dag utan dess like. WOW, är allt jag kan säga.

Många pussar och kramar från Fanny.

Ps. Jag vill passa på att hälsa till världens finaste familj, jag älskar och saknar er allihopa! Farmor; I love you och en extra kram till Moffi. Jag kan inte ha det bättre. Ds.

Väder: Mycket mörkt och stjärnklart, efter en dag av strålande sol!
Stämning ombord: Har varit på topp hela dagen och aningen övertaggad mot kvällen, nu börjar lugnet dock lägga sig en aning.

 Dagen började för LK07 15 minuter senare än vanligt då byssan var sena med att väcka vår lilla skara elever. När vi senare smått irriterade och mycket senare än vanligt kom upp till salongen för att plocka på oss av frukostbuffén väntade en överraskning som fick alla sura miner att försvinna; nybakade scones!!! För mig började dagen dock mycket tidigare, redan klockan 02:00 då jag klev på min nattvakt, denna förgylldes av att jag för första gången fick skåda mareld, något som jag fortfarande är lyrisk över. För er som inte vet vad det är så är det ett sorts plankton som vid rörelse lyser likt stjärnor.  

Efter frukosten flöt dagen på som vanligt med vakter och lektioner i organisation & ledarskap, geografi och för 19 elever även fartygsbefäl. Döden har även hälsat på, mördarleken är i full gång här ombord och halva klassen har redan blivit undanröjda av tävlingsinriktade elever. Dock har vi också fått skådat döden på riktigt då en död delfin flöt förbi efter lunch, vissa påstår sig även att ha sett en död fågel. Det visade sig dock att detta inte vara vår fripassagerare. Vi kan meddela att en liten fågel som följt med oss här på skutan sedan Porto, han börjar nu bli hungring. Vissa fågelrädda personer tycker att det är lite läskigt att vår lilla vän är med oss, till exempel Catrin som fort flög upp från sin plats när den satte sig bakom henne när hon satt och drack te, eller Victor Harju som satt och tryckte mot en vägg och blängde på den lilla fågeln med en blandning av rädsla och avsky i blicken.

När lektionerna var slut vid fyra tiden på eftermiddagen kom det vi alla längtat efter (sedan igår), att få bada. Kapten stannade båten och vi fick återigen hoppa ner i Atlanten från Ävla. I det ca 300 meter djupa vattnet plaskade nästan alla elever omkring ett tag.

Vid halv sextiden inleddes kvällens tema; On fire! På agendan stod det trerätters middag, sång, lek och massa skratt. Förrätten stod på borden när vi kom till borden och var toastskagen, den följdes av sång. Varmrätten bestod av potatisgratäng och oxfilé, under tiden vi avnjöt den fick vi höra diverse tacktal och säkerhets genomgångar. Det var nämligen så att på baksidan av bordsplacerings korten fanns ett mission som skulle genomföras under middagen, vi fick bland annat höra Alexandra flera gånger tala om för oss var närmaste brandsläckare fanns, Eira berätta om hur glad hon nu är att fått lära sig så mycket om brand och säkerhet samt Björn B som tackade Harju för det fina placeringskortet han fått (som egentligen var skrivet av Camilla). Det bjöds återigen på sång efter detta och en övertaggad klass sjöng så stark de bara orkade till ”I want it that way” och ”helan går”. Ett specialframträdande framfördes av Viktor Skoghagen och Alex som skrivit en låt om vår klass, den löd såhär; Med Ävla full av busar drog vi söder ut, i höjd med Portos hamn tog chipsen slut. Vi stanna till vid en kiosk och köpte en lass, nu vet vi vilka som är Sveriges tjockaste klass. Vi säger LK LK LK 07,   LK LK LK 07, denna lilla melodi som fått namnet The anthem LK07 blev succé. Efter desserten med maräng, hjortronparfait och skogsbärsparfait med jordgubbsås blev det lekdags i form av en egenskapad lek vid namn brand och rök (vilket är exakt samma sak som land och stad, men detta erkänner vi inte). På något sätt hamnade större delen av klassen tävlingsinriktande elever i ett och samma lag, men resten av klassen var också taggade. Kvällen blev en succé och vi har haft jätteroligt ihop.

Nu har några gått och lagt sig medan andra sitter och spelar spel (vår favorit alias och andra kämpar på med den nystartade schackturneringen), några sitter och tittar på Twilight och snart har ännu en dag på Ävla tagit slut.

Många kramar härifrån J

//Caroline Engevi